Det var en sen kväll efter en sådan där halvkul, smått melankolisk lördag i oktober. Jag kom hem efter att ha hängt på någon bar någonstans på söder och sedan hemma hos en kompis, druckit lite öl och filosoferat om saker och ting sådär som man gör ibland. Kröp i säng, men var inte alls trött. Lät blicken vandra över min blygsamma, men allt för belamrade bokhylla och stannade vid den där slitna, blågula bokryggen. "Kvarteret kniven" av Joakim Pirinen. Bläddrade och sjönk ner i allt det svartvita, doften av papp. Jag valde att börja bakifrån för att sedan bläddra mig fram i fel riktning, från slutet mot början: just serierna i slutet kändes extra längesedan och gjorde mig mest ivrig.
Det slog mig att Pirinen fortfarande knäcker det mesta när det kommer till det ritade ordet. Serier tenderar ofta att vara tämligen endimensionella: antingen är det ångest eller så är det prutthumor eller så är det satir. Men denne Öyvind Fahlström-skadade Lidingö-finne har ju allt det där. På en och samma gång.
Jag tror att det som framförallt skiljer honom från mängden är att han alltid faktiskt haft något att säga och att han säger det på sitt eget helt omisskännliga sätt. Och detta både som lyriker och konstnär: han leker både med orden och bilderna, slösar med effekter och uttryck där det behövs och spetsar alltsammans med sparsamma, dräpande sarkasmer precis där de slår som hårdast. Hans värld är så rik, absurd men samtidigt fullständigt självklar. Vare sig det handlar om gulliga vardagshistorier eller naivistiska stilexperiment. Det bjuds på mycket av allt, och det råder fullständig anarki - allt kan hända och gör det eftersom det är så det är i fantasin. Serien är detaljerad på ett sätt som en bok eller film aldrig kan bli, komposition och representation går hand i hand på ett sätt som är helt respektlöst, helt unikt. Och det slog mig återigen varför Pirinen är en av de bästa serieskaparna i kanske hela världen. Det han berättar är något som endast går att skildra på det sätt han gör det: som ord och bild i kombination. Svart på vitt.
Monstren, racksingarna, självporträtten, Beppo, Socker-Conny naturligtvis. Och björnarna, med sina godmodiga, rundkindade leenden som på något sätt får mig att tänka på det så typiskt finska, bullriga känslosvall figurerna i Pirinens serier så ofta representerar. Jag tror de serier jag gillar allra bäst av honom är just de där personerna är som mest levande, där de famlar runt antingen i rus eller desperation, ilskna när de inte får det de vill ha och glädjestrålande när de får det. Som när de små rackarnas lekar och fantasier går över styr eller när Beppo blir allt mer desperat i sin vardagsmisär och ömma längtan efter kontakt. När drömmarnas delirium låter racksingen tumla runt i mammas mjuka hull, skärgårdsutflykten bli ett febrigt ödesdrama och natten en bar som blir en sandlåda som blir en jättes innanmäte fylld med spyor och monster för att slutligen landa i trygghet och utmattning. I all sin ynklighet, galenskap och upptagenhet av små och stora besvär blir till och med de mest motbjudande missfostren mänskliga och beundransvärda. Surrealismen blir i sin påstådda låghet och irrationalitet mer mänsklig än vad som annars brukar uppfattas som "högre" konst. Och behovet av irrationalitet, galenskap och alternativa infallsvinklar har väl aldrig varit större än idag när vi skriver 1999 och mäter allt efter mening och mål, instrumentell logik och tidseffektivitet - till och med i grunden irrationella saker som kärlek, känslor, vardagstriumfer och livet självt.
"Skål skåli skål skål" - Socker-Conny (Nattliga grubblerier)
Geni bor sannerligen granne med galenskap i den här mannens universum.
Joakim Pirinen är aktuell med ett nytt seriealbum: "Den universella bristen på respekt" (Ordfront förlag)
utöver det rekommenderas förstås "Kvarteret Kniven", "Split Vision" och "Stora boken om Socker-Conny", vilka alla får ses som grundkurs 1A när det gäller bra svenska vuxenserierŠ
