Fwd: Rasmus Carlssons redogörelse
Vidarebefordrat meddelande:
------------------------------
Mina fingrar darrar på tangenterna när jag skriver dessa rader. En obeskrivlig skräck har tagit mig i besittning och jag fruktar både för mitt liv och för mitt förstånd. Det senaste dygnets fasor kommer att hemsöka mig till min grav. Om vi bara hade varit mindre övermodiga! Om ändå våra dåraktiga handlingar kunde göras ogjorda! Vi har givit oss i kast med krafter som är mäktigare än vad vi någonsin hade kunnat ana.
Det började så oskyldigt: Månen hängde tung på den mörka himlen utanför vårt kollektiv, men levande ljus gav en hemtrevlig stämning vid köksbordet. Jag satt tillsammans med Eris och diskuterade en artikel som jag planerade att skriva. Än så länge var jag i research-fasen och höll på att sammanställa mina efterforskningar.
”Jag försöker hitta information om ett företag som heter General Chthonics. Har du hört talas om dem?” Det var ett projekt som hade dragit ut på tiden och jag började bli otålig över de magra resultaten.
”Nej” svarade Eris och petade i resterna av en linsgryta. Tallriken var placerad bredvid några högar av flygblad.
”Det är inte så konstigt, de håller ganska låg profil.”
”Vad sysslar de med?”
”General Chthonics är ett riskkapitalbolag som verkar vara inblandade i de flesta oetiska branscher man kan tänka sig: vapen, olja, online casinon, övervakningssystem, privata legosoldater och kopieringsskydd.”
”Riktigt charmiga typer, med andra ord...”
”Precis. Klusterbomber, personminor osv. Det konstiga är att jag inte kan hitta någon information om företaget utöver det mest grundläggande. Det går inte att få reda på vilka som är ägare eller hur den interna strukturen ser ut.”
Jag sköljde av min tallrik och fortsatte, ”De vanliga källorna har inte gett någon information utöver att de är registrerade på Caymanöarna.”
”Vad säger Corpwatch?”
”Inte mer än det jag redan visste: att de har ett finger med i varje smutsig industri man kan komma på.”
”Hm. Intressant...”
* * *
Hur innerligt önskar jag inte att vi hade lämnat samtalsämnet då. Om jag ändå hade givit upp artikeln och börjat skriva om något annat. Om bara Eris hade varit upptagen. I stället sade hon: ”Undrar om inte jag möjligen kan hjälpa till... Häng med till mitt rum.”
Flera gånger hade Eris tekniska kunskaper kommit till nytta i mitt arbete. Som frilansande journalist/aktivist har man inte råd att anlita researchers och jag har begränsat kunnande om datorer och Internet.
Eris hade det minsta rummet i kollektivet. Mörkt och spartanskt inrett: bara en säng, en garderob och en datormöbel med stol. Till skillnad från oss andra hade hon inga affischer på väggarna. Den enda dekoren var smutsig tvätt som låg och tryckte som råttor i hörnen. Datorn var dock inte spartansk. Det var den senaste hårdvaran, kompletterat med två stora skärmar. Hon insisterade på att ha en stationär dator för att inte behöva kompromissa med prestandan.
”Sa du att de har en webbplats? Vi kan ju börja med att titta där.”
”Jag har redan läst allt som står på sajten. Det är bara intetsägande sales-bullshit. Jag tror till och med att de har en sida om socialt ansvar som lovar att de inte ska plåga smådjur eller liknande – så länge det inte inverkar menligt på deras lönsamhet.”
Eris fnissade. ”Det är inte själva sajten jag är intresserad av. Jag vill veta lite mer om deras server och nätverk. Inte sådant som du skulle titta efter.”
Tangenter knattrade i rummets halvdunkel.
”Hm... Okej... Jag ska göra lite kartläggning av deras webbserver...”
”Vad för något?” Visst förstod jag mig på datorer, men jag nådde inte i närheten av Eris nivå. Ibland verkade det som om hon besatt en närmast ockult kunskap. Hon spenderade det mesta av sin lediga tid på nätet. Det kanske inte var så konstigt att även vi som var hennes vänner offline använde hennes användarnamn, snarare än hennes verkliga namn.
”Det verkar som om de använder en gammal, opatchad version av operativsystemet på den här servern. Om det stämmer så finns det ett säkerhetshål och jag känner till en exploit som kan hjälpa oss in. Vänta lite.”
Mer knattrande. Jag började bli aningen nervös: Även om jag inte förstod alla tekniska delar så märktes det att Eris blev allt mer koncentrerad. Någonting gick tydligen bra.
”Så där. Nu har jag rootaccess på webbservern. Det verkar inte finnas så mycket här utöver det som visas på hemsidan. Servern ligger på en skyddad del av deras nätverk, men nu är det dags att se om jag kan komma åt resten.” Eris såg påfallande nöjd ut. Själv började jag bli tveksam.
”Nu är det inte längre lagliga metoder som vi håller på med, eller hur? Olaga dataintrång och så vidare?”
”Kanske det, men brukar inte du säga att lagen är skriven av kapitalet? Dessutom spelar det ingen roll så länge ingen kan spåra intrånget till oss, eller hur? Och det går inte.” Hon lät säker på sin sak. ”Men för säkerhets skull: Jag vill ha källskydd i din artikel.”
”Har de ingen brandvägg, då?” Jag hade nästan börjat hoppas på ett hinder som skulle stoppa oss. De juridiska aspekterna störde mig egentligen inte, men jag kände mig allt mer illa till mods. En obehaglig känsla hade börjat krypa upp längs min ryggrad.
”Brandväggar gör bara nytta om de är rätt konfigurerade.” Eris röst antydde en arrogans som hon sällan visade annars.
”Ska det verkligen vara så här enkelt att ta sig in i någons nätverk?”
”Det beror på hur bra deras nätverksadministratör är på datasäkerhet. Och hur duktig angriparen är. En vanlig script kiddie hade inte klarat av det. Sedan måste man ha lite tur också – ibland går det inte alls. Oftast är det betydligt svårare än så här.” Hon tvekade lite. ”Idag har det nästan varit kusligt enkelt.”
”Kan det vara en fälla?” Skulle det visa sig att min oro var befogad?
”Nej, jag tror inte att det är någon honeypot. Nu är det dags att gå på upptäcktsfärd.” Eris ord lugnade mig något, men jag känslan av obehag försvann inte helt.
”Vad hittar du?”
”Det här är organiserat på ett mycket underligt sätt. Jag har aldrig sett något liknande faktiskt...” Eris såg förbryllad ut. ”Strukturen är helt obegriplig... Det ser inte ut som det borde... Saker är placerade utan synbar ordning, men det verkar inte vara helt slumpmässigt heller. Det här är något outsägligt främmande...”
Plötsligt flämtade Eris till. När jag tittade på skärmen förstod jag varför. Allt som visade sig i fönstret var texten:
INKRÄKTARE!
”Shit! Vad är det där?” Mitt hjärta bultade häftigt i bröstet.
”Det är inget vanligt system för intrångsdetektion, det är i alla fall säkert. Det kanske bara är en programmerare med dålig humor som har lagt in det här. De kan ändå inte veta vilka vi är, jag har sopat igen spåren efter oss.”
”Eris, jag tycker att vi ska sluta nu. Innan det är för sent.”
”Jag ska bara undersöka lite till. Det här är så gåtfullt...”
Plötsligt visades en ny text på skärmen, utan att Eris hade rört tangentbordet:
ERICA SKOGBERG – ALIAS ERIS – OCH RASMUS CARLSSON, VIK HÄDAN! ER NÄRVARO VANHELGAR EN ORT SOM INTE FÅR BESUDLAS AV DÖDLIGA. DENNA ÖVERTRÄDELSE KRÄNKER MAKTER LÅNGT BORTOM ERT FÖRSTÅND OCH NI RISKERAR ETT STRAFF VÄRRE ÄN VAD NI KAN FÖRESTÄLLA ER.
Paniken greppade mina inälvor. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag lydde genast när Eris sade, ”Fort! Hämta min mobil i köket, jag har en kompis som jag måste snacka med om det här.”
Jag gick snabbt till köket och hittade mobilen på bordet. På väg tillbaka hörde jag ett halvkvävt stön från Eris rum.
Kallsvetten täckte min kropp när jag såg vad som hänt. Datorns skärm var helt vit. Eris satt ihopsjunken mot skrivbordet med tom blick och ett svagt gurglande kom från hennes läppar. Jag skrek hennes namn och sprang fram för att ruska om henne, men det gick inte att få någon reaktion. Jag försökte ta hennes puls. Hjärtat slog svagt. Hennes ögon var döda och hur jag än ropade till henne fick jag inget svar. Plötsligt visade sig en ny text på skärmen:
DÅRE! ERIS ÄR DÖD.
Jag kastade mig över datorn och drog ur nätverkskabeln.
Vi hade utmanat något som var mäktigare och mer fasansfullt än allt som vi tidigare hade stött på. Att företaget General Chthonics var inblandat i så många oetiska affärsområden berodde inte bara på vanlig, hänsynslös vinstmaximering. De verkar ha samröre med en uråldrig, onämnbar ondska. En fruktansvärd makt som livnär sig på död och mänskligt lidande.
Nu har Eris och jag hamnat i deras väg. Eris har redan fått betala det yttersta priset. Hennes hjärta slår fortfarande, om än svagt. Dock hyser jag inget tvivel om att hennes själ – det som gör henne till Eris – för evigt har ryckts ifrån oss.
Mitt snabba handlande gav mig en kort respit, men hotet finns kvar och väntar på att sätta sina klor även i mig. Faran lurar på mig på Internet, och närhelst jag kopplar upp mig igen kan jag vänta mig mitt straff.
I ett förtvivlat försök att förmedla mina upplevelser nedtecknar jag kvällens händelser i detta mail. Nu är det dags att skriva in adresser, ansluta datorn igen och hoppas att jag hinner skicka meddelandet innan mitt öde hinner ikapp mig.
--